1776-1837 British John Constable Locations 1837). English painter and draughtsman. His range and aspirations were less extensive than those of his contemporary J. M. W. Turner, but these two artists have traditionally been linked as the giants of early 19th-century British landscape painting and isolated from the many other artists practising landscape at a time when it was unprecedentedly popular. Constable has often been defined as the great naturalist and deliberately presented himself thus in his correspondence, although his stylistic variety indicates an instability in his perception of what constituted nature. He has also been characterized as having painted only the places he knew intimately, which other artists tended to pass by. While the exclusivity of Constable approach is indisputable, his concern with local scenery was not unique, being shared by the contemporary Norwich artists. By beginning to sketch in oil from nature seriously in 1808, he also conformed with the practice of artists such as Thomas Christopher Hofland (1777-1843), William Alfred Delamotte, Turner and, particularly, the pupils of John Linnell. Turner shared his commitment to establishing landscape as the equal of history painting, despite widespread disbelief in this notion. Nevertheless, although Constable was less singular than he might have liked people to believe, his single-mindedness in portraying so limited a range of sites was unique, and the brilliance of his oil sketching unprecedented, while none of his contemporaries was producing pictures resembling The Haywain (1821; London, N.G.) or the Leaping Horse (1825; London, RA). This very singularity was characteristic of British artists at a time when members of most occupations were stressing their individuality in the context of a rapidly developing capitalist economy  Related Paintings of John Constable :. | Study of the trunk of an elm tree | Flatford Lock 19April 1823 | brighton beach with colliers | The Opening of Waterloo Bridge | The Hay Wain (mk09) |
Related Artists:
CERUTI, Giacomo
Italian Painter, 1698-1767 Italian painter. He was one of a group of artists working in Bergamo and Brescia who observed reality with an unusual freshness and directness. He painted religious subjects and portraits but was most distinguished as a painter of genre and low-life scenes. These included many pictures of beggars and vagabonds ( pitocchi), hence his nickname 'il Pitocchetto'. He married in Milan in 1717 but settled in Brescia in 1721. In 1723 he received a horse in payment for three altarpieces and four frescoes for the parish church of Rino di Sonico; they were mediocre works executed in an unadventurous blend of Lombard and Venetian traditions derived from contemporary Venetian painters working in Brescia. Ceruti's early portraits and genre scenes are less conventional and more intensely felt; in 1724 he signed and dated the strikingly naturalistic portrait of Giovanni Maria Fenaroli
georg engelhardt schroder
Georg Engelhard Schröder, född den 31 maj 1684 i Stockholm, gift 1727 med Anna Brigitta Spöring, död den 17 maj 1750; konstnär, porträtt- och historiemålare. Georg Engelhard Schröders far, Veit Engelhard, hade omkring år 1670 kommit från N??rnberg och bosatt sig i Stockholm där Georg Engelhard föddes 1684. Han blev tidigt elev hos konstnären och målaren David von Krafft (1655-1724) men lämnade honom 1703 för utlandsstudier. Under 21 år for Georg Engelhard runt i Europa. Han vistades först en tid i Nordtyskland, innan färden gick vidare till Italien. I Venezia förblev han under fem år och kopierade gamla mästare, sysslade med vedutamåleri och hade kontakt med pastellmålarinnan Rosalba Carriera (1675-1757). I Roma tog han intryck av barockmålarna Carlo Dolci (1616-1686), Carlo Maratta (1625-1713), Francesko Trevisani (1656-1746) m.fl. och tillägnade sig det raska men ytliga framställningssätt, som tillhörde den tidens italienska konst. I Paris samlade han impulser hos den franske målaren Noel Nicolas Coypel (1690-1734). Reminiscenser av den italienska och franska konsten kan man påträffa flerstädes i hans kompositioner. I London stannade han i sju år och tog starka intryck av Godfrey Knellers (1646-1723) och Dahls porträttkonst. När Daniel von Krafft avled 1724 kallades Georg Engelhard Schröder hem till Sverige och efterträdde i december sin gamle läromästare som kunglig hovkonterfejare. Som sådan uppbar han lön. Konung Fredrik I satte stort värde på sin konterfejare, och lät honom måla otaliga porträtt av sig och sin drottning Ulrika Eleonora. År 1745 utnämndes han till hovintendent. Georg Engelhard anlitades mycket och samlade ihop en betydande förmögenhet. På 1740-talet nåddes Sverige av den nya franska smaken, i främsta rummet via konstnären Gustaf Lundberg (1695-1786), varvid Georg Engelhard kom att skjutas åt sidan. Han representerade i Sveriges 1700-talsmåleri sista skedet i det italienska inflytandet. Långt ifrån den förnämste, var dock Georg Engelhard en av sin tids mest uppburne målare. Han arbetade inom ett vitt fält: utförde kyrktavlor, allegorier, historiska motiv och porträtt. Hans arbeten har ej sällan någonting vacklande och obestämt, vilket i förening med mycken ojämnhet i utförandet gör många av dem mindre tilltalande för konstkännaren. Han har dock efterlämnat verk, som vittnar om, att han, när han allvarligt uppbjöd sin förmåga, var mäktig till både varm och djup uppfattning samt hade stor skicklighet i färgbehandling och i framställningens enskildheter.
John Longstaff
Australian war artist, 1862-1941